En resa för livet

Min familj och jag bodde i Costa Rica Centralamerika, som politiska flyktingar från 1997. Jag arbetade som narkosläkare på ett statligt sjukhus och på en privat klinik och min fru och våra barn studerade. När förföljen av colombianska polisen började igen, skickade flyktingkommisariatet oss till Sverige därför att våra liv var i fara. Vi var två månader gömda
under flyktingkommisariatet rättskydd.

Den 7 mars 2005 flög vi till Sverige. Allt i ett maratonlopp. Vi reste till

Sverige och först flög vi till Ciudad de Panamá (Panamá), sedan till Caracas

(Venezuela), Frankfurt (Tyskland), Köpenhamn (Danmark) och till sist Västerås i

Sverige. I varje stad mottogs vi av en funktionär av OIM (Organisation

International för Migration ), som försäkrade att vi skulle försätta resa.


Vi började resan klockan 7.00 och anlände till Panamá klockan 8.00. På

flygplats Panamá måste vi vänta tre timmar och sen lyfte planet till Caracas

(Venezuela) klockan 11.00 och landade klockan 13.00. Där väntade oss en

tjänstekvinna från IOM som var mycket trevlig. Hon stannade och pratade med

oss i fyra timmar innan vi fortsatte med resan. Klockan 17.00  flög vi till Frankfurt

dit vi kom klockan 7.00 dagen därpå. Flygplanet var stort, jättestort, och

flygvärdinnorna var mycket snälla. Min fru och jag sov mycket oroligt hela natten.

I Frankfurt väntade oss en annan IOMs tjänstekvinna som bara
presenterade sig fort och bad om våra pass. Hon visade dem i tullen och
sedan hon sprang genom flygplatsen till E terminalen. Efter det försvann hon och
lämnade oss ensamma utan att kunna prata engelska eller tyska, hungriga, trötta och oroliga på en gång. Vi måste vänta där sex timmar.

Klockan 14.00 flög vi till Köpenhamn. Ingen väntade oss men vi var inte så
rädda där. Vi kunde äta och fråga med signaler och bilder. Där tappade vi några
tillhörigheter medan vi väntade. Vi skulle fortsätta klockan 18.00 men flyget var
försenat på grund av ovädret mellan Danmark och Sverige.

Till slut kom vi till Västerås klockan 22.00, rädda för att vi inte visste om
någon väntade oss. Vi hade tur! Sultane Alí våra handledare väntade oss där med en tolk som informerade om vad som skulle hända då.

Den första tiden här i Sverige var inte lätt för mig och min familj. Vi kom hit

den nionde mars 2005. Våren hade redan börjat, men det snöade fortfarande och

var jättekallt för oss som inte var vana vid det.


För första gången såg och rörde jag snö och jag tyckte det var vackert. Mina

barn lekte och skrattade när vi gick ut, men jag var ledsen hela tiden eftersom jag

bara tänkte på Costa Rica: mitt hus, mina vänner, min utbildning, mina drömmar

och alla andra vackra saker som jag var tvungen att lämna där. Det gör ont ännu.


Vi hade gått igenom en svår situation innan vi kunde komma hit. På bara en

vecka ändrades våra liv totalt. Vi bestämde inte att vi skulle komma hit eller till

ett annat land, vi kunde inte heller ta våra tillhörigheter och packa dem, utan vi

var tvungna att lämna huset och gömma oss två månader för att rädda våra liv

medan Förenta Nationerna skulle hjälpa oss att resa utomlands.


Därför när vi kom till Sverige, var vi full av rädsla, utan lust av att skaffa

vänner eller prata med någon. Vi kom hit med vårt lidande och oron som

pressade våra hjärtan och det hindrade oss att inte se Sveriges skönhet. Dessutom

kunde vi inte heller prata svenska.


Så småningon blev jag så deprimerad att jag blev sjuk. Min familj var

oroliga för min hälsa. Några månader efter träffade vi en colombiansk familj som

har bott här i femton år. De förklarade många viktiga saker för oss och det

hjälpte mycket.


Senare när vi började studera blev det bättre, därför att före det kände jag

mig som handikappad med språket.


Nu kan jag prata och förstå lite svenska, trivs bra i den här lugna och vackra

staden med hopp om att få tillbaka många saker som jag har förlorat. Men framför

allt beredd att kämpa för mig och min familj.


Livet fortsätter och efter natten kommer dagen. Alltid. Och solen skiner för alla.


Word: maj 2007
hernando vanegas