Stroke, eller slaganfall

är samlingsnamnet på del tillstånd med plötsliga symptom som uppstår när en del av hjärnnans nervvävnad skadas på grund av hämmad syretillförsel, orskadad av en blodpropp eller bristning i något kärl y hjärnan.

Varje år behandlas ungefär 33 000 patienter i slutenvården för stroke som är den tredje största dödsorsaken och den vanligaste orsaken till handikapp i Sverige. Medelåldern vid insjuknande är 75 år. Åttio procent de drabbade är över 65 år.

Källa: Stroke patienter och personal ser olika problem. Lena Olai. Omvårnads Magasinet. Nr 3/2010

[ ... ]

Min ljuva vän

Den var 27 juli 2007. Jag befann mig hos några vänner. Vi pratade, plöstligt sa Lucho till mig:

– Gubbe, du ser konstig ut.
– Hur då konstig? – sa jag.
– Mår du bra? Sa han allvarig.
– Jag mår bra. Det är lugnt.

Men sanningen var att jag inte kände mig så bra. Jag kände mig varm som när jag är med högt blodtryck. Jag tänkte att om jag gick hem och vilade skulle jag känna mig bättre, som de förra tillfällena.

– Ja, säker, du ser inte bra ut – fortsatte Lucho orolig.

Men jag envist gick med min dotter Fara, som följde mig den dag. Jag försökte klättra upp trapporna men jag ramlade framstupa. Jag kände att mitt högra ben gick fel. Jag reste mig upp och gick upp trapporna. Lucho sprang och var strax bredvid mig.

– Du kan inte gå så här – sa han.
– Men om jag mår bra nu – sa jag.
– Nej, nej. Jag insisterar. Du mår inte bra. Jag föreslår att vi ska åka till Huddinge. Där kan de undersöka dig och så alla kan bli lugnare.

Till slut, med allas argument, gav mig jag upp. De ringde till 112. Jag var i huvudingången. Lucho pratade vidare till mig. Jag mådde illa. Det var sanningen, men jag kunde inte säga var kände jag besväret. Jag, som trodde känna min kropp inte kunde veta vad jag hade.

– Ditt ansikte blev snett – sa Lucho.

Jimmy och de andra var redan vid min sida. Ett av de hämtade en stol och tvingade mig att sitta.

Vi bad ambulansen, om ungefär halv timme ska det komma hit – sa någon.

Jag tänkte att saken var enkel. Jag kommer till sjukhus och i morgon ska jag vara hemma igen. Jag började ordna sakerna i huvudet.

Jimmy, ta med dig Farita. Ring Yadira och säg att jag kom till Huddinge sjukhuset, men säg inte att…

Tiden gick. Jag var inte medveten ännu att mitt fall var så allvarlig, bara när jag såg henne, kunde jag förstå det. Jag visste att hon var mycket nära, men jag kunde inte anta hur nära hon var. Jag visste hela tiden att hon skulle vänta på det rätta tillfället. Hon, min ljuva vän.

Halv timme gick. Precis då kom ambulansen. Lucho, som läkare, förklarade tillståndet för. Redan då kände jag ingen känsla i ansikten och armen. Jag gick in i ambulansen. Bredvid mig var en sjusköterska. Lucho satt bredvid ambulanschauffören. På vägen tog de mig en ven. Resan till sjukhus tog 30 minuter, kanske. Vad annorlunda ser man allt när du är sjuk. Jag var i båren. Lucho pratade med läkaren som tog emot mig. Jag försökte tala, men jag kunde inte göra det eftersom min tunga var redan tung. En snäll läkare sa:

- Lugna dig ner, snälla. Allt ska ordna sig.

Det var det sista jag hörde. Mitt sinne var helt i vit.

Några dagar senare fick jag veta att medan jag befann i den kritiska perioden, pratade några ord på spanska, men det som oroade alla mina anhöriga var min ständiga kamp för att hålla min arm, som om jag försökte hindra att någon skulle dra av den.
Jag grät och grät, medan min fru sa:

Det är lugnt. Faran är över nu.

Hon kramade och pussade mig. Hon var så glad att jag kunde prata igen.
Men hon visste inte orsaken av min gråt och min oro. Hon får inte veta det. Aldrig! Därför att jag inte kan kämpa emot min vän, min ljuva vän, som alltid vinner partiet.

[ ... ]

Fördelar mot nackdelar

Min familj och jag bodde sju år i Costa Rica. Det var en mycket lycklig tid. Jag kunnde göra mitt speciallitet i mitt yrke. Min fru och våra barn gick till skolan. En gång i månader åkte vi till stranden. Ett hav genomskinligt och grönt med många vågor. Mina barn spelade i sandstranden och de kände en känsla av behag. De kunde också bada i havet.

Men den lyckokänsla blev roffad. Från en stund till den andra. Idag är vi i Sverige. Allt är olika. Allt, allt har förändrats. Från klimatet till vanorna. Jag hade alldrig varit med om temperaturer under noll och mina barn är lyckliga med snön, jag myste så. Men snön är synonim av kylan för mig. Och mörket är dödligt. Jag är alltid van vid att se skina solen alla åren. Men inte här. Sex månader i mörket. Tre och fyra timmar av ljus (de heter sol). Jag blev deprimerade ändå jag så vill vara munter. Sommar är enda tid att jag njuter. Där solen syns. Och ibland svettas jag. Och kläder. Jag känner mig som en robot, men jag har blivit lite van. Jag går styv. För att kunna se mig omkring måste jag vrida hela kroppen.

Men här är vi. Jag måste vänja mig. Och känske för alla levde, blev jag sjuk. Så alla fördelar återkommer som nackdelar.

Hernando

[ ... ]

Jämställdhet?

I Colombia finns det ett patriarkalt paradigm, som i hela världen. Några länder har avancerat till jämställdhet mellan män och kvinnor, men ännu finns det mycket att göra.

Kvinnorna är tre gånger exploaterade. På arbetet, hemma och sexuellt.

Män och kvinnor har olika roller i familjen och i samhället också i Colombia. Männen uppfostras för att arbeta och tjäna pengar för att försörja familjen. Kvinnorna uppfostras för att sköta om sin man, barn, huset, ”kvinnosysslor”. Det finns skillnader mellan kvinnor på landet och i staden. Kvinnor på landet är nästan  mannens slav. Kvinnorna har bättre position i staden där de kan arbeta och vara självständiga.

Kvinnorna har kämpat för att nå jämlikhet. De  fick rösträtt 1954 och  idag  är många kvinnor riksdagsledamöter eller ministrar. Andra kvinnor har varit, eller är, utrikesministrar, domare, vd för företag, etc,  men fortfarande har ingen  blivit regeringschef.

Kvinnors  kamp  öppnar nya områden för kvinnor att utveckla. Den här kampen har understötts av monga män i världen.

Kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor är evig och jag tycker att målet inte är att byta ett patriarkalt paradigm mot ett matriarkalt paradigm. Vi bör kämpa tillsammans –kvinnor och män- för ett  nytt paradigm som  inte glömmer de  naturliga skillnaderna mellan könen och det som är kompletterande.

Det här nya paradigmet måste utveckla människor med sina skillnader, egenskaper och brister. Det är en process och alla, kvinnor och män, måste utvecklas tillsammans, steg för steg, till total jämställdhet. Jämställdhet och ”igualitarismo” är inte samma sak. Det finns saker som en man inte kan göra, t ex. få barn, men vi kan inte glömma att det är nödvändigt, oumbärligt, för en kvinna och en man att få barn. Det finns saker  som en kvinna kan inte göra, t ex. att vara en man. Det är en omöjlighet.

Jag tycker att kvinnor och män inte kan leva utan varandra och på grund av det är den mest kompletta jämställdheten kärleken. Alla människor känner kärlek och kärleken är en underbar trolldryck som botar allt. Om män och kvinnor älskar varandra  finns det inget problem och alla skillnaderna försvinner.

Idag är vi, min fru, våra barn och jag, i Sverige. Könsrollerna här  är kanske mindre tydliga, eftersom svenskarna tycker om att vara  jämlika,  men ännu finns det stora skillnader mellan könen, speciellt när det gäller lön och därför fortsätter kampen.

Min fru  och jag har samma rättigheter,  trots att  jag uppfostrades  som manschauvinist och jag måste kämpa mot det varje dag.

Det finns kvinnor som själva är manschauvinister. Jag är kvinnoschauvinist av övertygelse eftersom jag älskar kvinnorna, speciellt min fru och min dotter.

Rättade för min lärare Kjell Molde.
Hernando Vanegas

[ ... ]

Årstider

[ ... ]

En resa för livet

Min familj och jag bodde i Costa Rica Centralamerika, som politiska flyktingar från 1997. Jag arbetade som narkosläkare på ett statligt sjukhus och på en privat klinik och min fru och våra barn studerade. När förföljen av colombianska polisen började igen, skickade flyktingkommisariatet oss till Sverige därför att våra liv var i fara. Vi var två månader gömda
under flyktingkommisariatet rättskydd.

Den 7 mars 2005 flög vi till Sverige. Allt i ett maratonlopp. Vi reste till

Sverige och först flög vi till Ciudad de Panamá (Panamá), sedan till Caracas

(Venezuela), Frankfurt (Tyskland), Köpenhamn (Danmark) och till sist Västerås i

Sverige. I varje stad mottogs vi av en funktionär av OIM (Organisation

International för Migration ), som försäkrade att vi skulle försätta resa.


Vi började resan klockan 7.00 och anlände till Panamá klockan 8.00. På

flygplats Panamá måste vi vänta tre timmar och sen lyfte planet till Caracas

(Venezuela) klockan 11.00 och landade klockan 13.00. Där väntade oss en

tjänstekvinna från IOM som var mycket trevlig. Hon stannade och pratade med

oss i fyra timmar innan vi fortsatte med resan. Klockan 17.00  flög vi till Frankfurt

dit vi kom klockan 7.00 dagen därpå. Flygplanet var stort, jättestort, och

flygvärdinnorna var mycket snälla. Min fru och jag sov mycket oroligt hela natten.

I Frankfurt väntade oss en annan IOMs tjänstekvinna som bara
presenterade sig fort och bad om våra pass. Hon visade dem i tullen och
sedan hon sprang genom flygplatsen till E terminalen. Efter det försvann hon och
lämnade oss ensamma utan att kunna prata engelska eller tyska, hungriga, trötta och oroliga på en gång. Vi måste vänta där sex timmar.

Klockan 14.00 flög vi till Köpenhamn. Ingen väntade oss men vi var inte så
rädda där. Vi kunde äta och fråga med signaler och bilder. Där tappade vi några
tillhörigheter medan vi väntade. Vi skulle fortsätta klockan 18.00 men flyget var
försenat på grund av ovädret mellan Danmark och Sverige.

Till slut kom vi till Västerås klockan 22.00, rädda för att vi inte visste om
någon väntade oss. Vi hade tur! Sultane Alí våra handledare väntade oss där med en tolk som informerade om vad som skulle hända då.

Den första tiden här i Sverige var inte lätt för mig och min familj. Vi kom hit

den nionde mars 2005. Våren hade redan börjat, men det snöade fortfarande och

var jättekallt för oss som inte var vana vid det.


För första gången såg och rörde jag snö och jag tyckte det var vackert. Mina

barn lekte och skrattade när vi gick ut, men jag var ledsen hela tiden eftersom jag

bara tänkte på Costa Rica: mitt hus, mina vänner, min utbildning, mina drömmar

och alla andra vackra saker som jag var tvungen att lämna där. Det gör ont ännu.


Vi hade gått igenom en svår situation innan vi kunde komma hit. På bara en

vecka ändrades våra liv totalt. Vi bestämde inte att vi skulle komma hit eller till

ett annat land, vi kunde inte heller ta våra tillhörigheter och packa dem, utan vi

var tvungna att lämna huset och gömma oss två månader för att rädda våra liv

medan Förenta Nationerna skulle hjälpa oss att resa utomlands.


Därför när vi kom till Sverige, var vi full av rädsla, utan lust av att skaffa

vänner eller prata med någon. Vi kom hit med vårt lidande och oron som

pressade våra hjärtan och det hindrade oss att inte se Sveriges skönhet. Dessutom

kunde vi inte heller prata svenska.


Så småningon blev jag så deprimerad att jag blev sjuk. Min familj var

oroliga för min hälsa. Några månader efter träffade vi en colombiansk familj som

har bott här i femton år. De förklarade många viktiga saker för oss och det

hjälpte mycket.


Senare när vi började studera blev det bättre, därför att före det kände jag

mig som handikappad med språket.


Nu kan jag prata och förstå lite svenska, trivs bra i den här lugna och vackra

staden med hopp om att få tillbaka många saker som jag har förlorat. Men framför

allt beredd att kämpa för mig och min familj.


Livet fortsätter och efter natten kommer dagen. Alltid. Och solen skiner för alla.


Word: maj 2007
hernando vanegas

[ ... ]