Min ljuva vän

Den var 27 juli 2007. Jag befann mig hos några vänner. Vi pratade, plöstligt sa Lucho till mig:

– Gubbe, du ser konstig ut.
– Hur då konstig? – sa jag.
– Mår du bra? Sa han allvarig.
– Jag mår bra. Det är lugnt.

Men sanningen var att jag inte kände mig så bra. Jag kände mig varm som när jag är med högt blodtryck. Jag tänkte att om jag gick hem och vilade skulle jag känna mig bättre, som de förra tillfällena.

– Ja, säker, du ser inte bra ut – fortsatte Lucho orolig.

Men jag envist gick med min dotter Fara, som följde mig den dag. Jag försökte klättra upp trapporna men jag ramlade framstupa. Jag kände att mitt högra ben gick fel. Jag reste mig upp och gick upp trapporna. Lucho sprang och var strax bredvid mig.

– Du kan inte gå så här – sa han.
– Men om jag mår bra nu – sa jag.
– Nej, nej. Jag insisterar. Du mår inte bra. Jag föreslår att vi ska åka till Huddinge. Där kan de undersöka dig och så alla kan bli lugnare.

Till slut, med allas argument, gav mig jag upp. De ringde till 112. Jag var i huvudingången. Lucho pratade vidare till mig. Jag mådde illa. Det var sanningen, men jag kunde inte säga var kände jag besväret. Jag, som trodde känna min kropp inte kunde veta vad jag hade.

– Ditt ansikte blev snett – sa Lucho.

Jimmy och de andra var redan vid min sida. Ett av de hämtade en stol och tvingade mig att sitta.

Vi bad ambulansen, om ungefär halv timme ska det komma hit – sa någon.

Jag tänkte att saken var enkel. Jag kommer till sjukhus och i morgon ska jag vara hemma igen. Jag började ordna sakerna i huvudet.

Jimmy, ta med dig Farita. Ring Yadira och säg att jag kom till Huddinge sjukhuset, men säg inte att…

Tiden gick. Jag var inte medveten ännu att mitt fall var så allvarlig, bara när jag såg henne, kunde jag förstå det. Jag visste att hon var mycket nära, men jag kunde inte anta hur nära hon var. Jag visste hela tiden att hon skulle vänta på det rätta tillfället. Hon, min ljuva vän.

Halv timme gick. Precis då kom ambulansen. Lucho, som läkare, förklarade tillståndet för. Redan då kände jag ingen känsla i ansikten och armen. Jag gick in i ambulansen. Bredvid mig var en sjusköterska. Lucho satt bredvid ambulanschauffören. På vägen tog de mig en ven. Resan till sjukhus tog 30 minuter, kanske. Vad annorlunda ser man allt när du är sjuk. Jag var i båren. Lucho pratade med läkaren som tog emot mig. Jag försökte tala, men jag kunde inte göra det eftersom min tunga var redan tung. En snäll läkare sa:

- Lugna dig ner, snälla. Allt ska ordna sig.

Det var det sista jag hörde. Mitt sinne var helt i vit.

Några dagar senare fick jag veta att medan jag befann i den kritiska perioden, pratade några ord på spanska, men det som oroade alla mina anhöriga var min ständiga kamp för att hålla min arm, som om jag försökte hindra att någon skulle dra av den.
Jag grät och grät, medan min fru sa:

Det är lugnt. Faran är över nu.

Hon kramade och pussade mig. Hon var så glad att jag kunde prata igen.
Men hon visste inte orsaken av min gråt och min oro. Hon får inte veta det. Aldrig! Därför att jag inte kan kämpa emot min vän, min ljuva vän, som alltid vinner partiet.